Hej hopp gummisnopp!

Det var länge sen jag skrev senaste inlägget, och det har hänt en hel del sedan dess.

Jag har gått från ett benrangel med bmi 13,9 till slutenvård på löwenströmska sjukhuset till dagvård på ovannämnda sjukhus. Jag har börjat dansa, har bott på bondgård, åker rullskridskor ibland och simmar en gång i veckan.

Även om jag såklart mår mycket bättre, och är tusen gånger snyggare, mår jag långtifrån bra. Tvången gör sig påminda åtminstone någon eller några gånger i timmen, och i mina svåra stunder önskar jag mig (även om jag vet hur sjukt det är) tillbaka till den tiden då jag såg som sämst ut och mådde piss.

Men jag kämpar och kämpar och kämpar. Tror jag i alla fall. Jag ska få gå i skolan två halva dagar per vecka framöver, och får extra hjälp med undervisningen. Dels för att jag varit borta så länge, men även för att jag av min läkare fått diagnosen ADD med depressiva symptom och tvång. ADD är en störning som innebär svårigheter med koncentrationen, alltså ungefär som ADHD, men utan hyperaktiviteten. Det känns så skönt, eftersom jag har funderat själv en massa gånger på ifall jag har ADHD. Det har känts som att något varit fel, men oftast så har jag tott att jag bara var lat och ostrukturerad. Vi tror att de här kan vara en av anledningarna till att jag har så galet låg självkänsla. Men nu får jag hjälp, och det ska bli så skönt!

I morgon är det fredag, vilken är den dag då jag brukar åka och simma. Jag bor i Sollentuna men simmar i Märsta. Enda anedningen till att jag inte simmar här är nog att jag var tvungen att åka till märsta när de andra var stängda, så det har blivit som en vana för mig. Och sp tycker jag att det är skönt att f komma ut och se lite andra saker. Sen så har det ju absolut inte med saken att göra heller att de har en ashet och flörtig kassakille/badvakt där...

Jag längtar konstant efter att ha en kille. Tyvärr så vet jag ju att inget kommer hända om jag inte själv anstränger mig. Men jag är så blyg! Jag kan knappt prata med killar jag inte känner. Och därför längtar jag bara. Och hoppas...

Dagens inlägg avslutas med en gigantisk kram till alla ni som är/har varit på MHE. Jag tänker på er, var ni än är i livet. Och jag har fortfarande kvar dina nallar, Maria!

Även ni som varit/är på femtioettan förtjänar kramar. Hela personalen och alla patienter som gjorde att det var tråkigare hemma än på avdelningen. Hundjävel (Det var förresten jag som döpte honom. Bra att du rastar honom, Sara-Lie!), Zackarias och Sverker&Svea. Och alla på femtiotvåan!

Oj, hoppsan; jag glömde Göran. Mitt hjärta bultar för dig, du är så cool!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hmm.. Livet har gjort en u-sväng nu. Det känns som att helvetet är på väg tillbaka, och jag vet inte om jag orkar stoppa det. Jag hoppas verkligen att jag orkar, för jag vill inte dö!   Och jag har en pojkvän. Jag undrar hur länge vi egentligen har s...

Första inlägget i bloggen. Det känns konstigt.    Jag kanske skulle berätta om varför jag anser just min tillvaro vara så helvetisk. Jag är fullt på det klara med hur många, inte bara alla fattiga barn i Afrika, som har det värre. Men: Jag har anorex...