Hmm..

Livet har gjort en u-sväng nu. Det känns som att helvetet är på väg tillbaka, och jag vet inte om jag orkar stoppa det. Jag hoppas verkligen att jag orkar, för jag vill inte dö!

Och jag har en pojkvän. Jag undrar hur länge vi egentligen har svansat runt varandra, men han har i varje fall varit kär sedan två år tillbaka, och vi har känt varandra i åtminstone tre. Jag är så krånglig av mig, vet inte ens om jag överhuvudtaget vill vara ihop med just honom eller om jag bara njuter av tanken på att jag har en pojkvän... Dessutom är jag alltid så snabb på att analysera andras mående, vilket gör att mitt eget bästa oftast inte är prio ett - i någon situation - samt att jag får svårare och svårare att veta vad jag egentligen känner. Jag vill inte mer...

1000Apors topplista över bästa youtubeklippen är så jävla rolig.:DJag hade aldrig sett sajten förrän igår, och allt utom youtubeklippen visade sig vara rent skit. Eller nej, jag är ju en mogen människa, så jag säger helt enkelt att jag ogillar bröderna schulmans blogg och även själva idén med att bli känd och rik på sarkasmer och ironi mot andra människor. 

Att se andra människor som just det - människor - är för mig en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna fungera i sociala sammanhang. Oavsett om det är Carola, en främmande människa på gatan eller en femteklassare i Göteborg, blir den människan ledsen av att andra driver med honom eller henne. 

Jag är antagligen rätt sent ute. De allra flesta har nog redan uppmärksammat detta och om jag har förstått det rätt så är the Schulman Brothers inte längre särskilt aktiva inom medievärlden. Hoppas i alla fall att de mår bra, och inte mår alltför dåligt av all kritik som riktas mot dem. Och jag hoppas att den som väljer att kritisera dem visar sin mogna, rättvisa sida och inte slår under bältet eller säger elakheter till dem.

Slut för idag, tack för idag!

Hej hopp gummisnopp!

Det var länge sen jag skrev senaste inlägget, och det har hänt en hel del sedan dess.

Jag har gått från ett benrangel med bmi 13,9 till slutenvård på löwenströmska sjukhuset till dagvård på ovannämnda sjukhus. Jag har börjat dansa, har bott på bondgård, åker rullskridskor ibland och simmar en gång i veckan.

Även om jag såklart mår mycket bättre, och är tusen gånger snyggare, mår jag långtifrån bra. Tvången gör sig påminda åtminstone någon eller några gånger i timmen, och i mina svåra stunder önskar jag mig (även om jag vet hur sjukt det är) tillbaka till den tiden då jag såg som sämst ut och mådde piss.

Men jag kämpar och kämpar och kämpar. Tror jag i alla fall. Jag ska få gå i skolan två halva dagar per vecka framöver, och får extra hjälp med undervisningen. Dels för att jag varit borta så länge, men även för att jag av min läkare fått diagnosen ADD med depressiva symptom och tvång. ADD är en störning som innebär svårigheter med koncentrationen, alltså ungefär som ADHD, men utan hyperaktiviteten. Det känns så skönt, eftersom jag har funderat själv en massa gånger på ifall jag har ADHD. Det har känts som att något varit fel, men oftast så har jag tott att jag bara var lat och ostrukturerad. Vi tror att de här kan vara en av anledningarna till att jag har så galet låg självkänsla. Men nu får jag hjälp, och det ska bli så skönt!

I morgon är det fredag, vilken är den dag då jag brukar åka och simma. Jag bor i Sollentuna men simmar i Märsta. Enda anedningen till att jag inte simmar här är nog att jag var tvungen att åka till märsta när de andra var stängda, så det har blivit som en vana för mig. Och sp tycker jag att det är skönt att f komma ut och se lite andra saker. Sen så har det ju absolut inte med saken att göra heller att de har en ashet och flörtig kassakille/badvakt där...

Jag längtar konstant efter att ha en kille. Tyvärr så vet jag ju att inget kommer hända om jag inte själv anstränger mig. Men jag är så blyg! Jag kan knappt prata med killar jag inte känner. Och därför längtar jag bara. Och hoppas...

Dagens inlägg avslutas med en gigantisk kram till alla ni som är/har varit på MHE. Jag tänker på er, var ni än är i livet. Och jag har fortfarande kvar dina nallar, Maria!

Även ni som varit/är på femtioettan förtjänar kramar. Hela personalen och alla patienter som gjorde att det var tråkigare hemma än på avdelningen. Hundjävel (Det var förresten jag som döpte honom. Bra att du rastar honom, Sara-Lie!), Zackarias och Sverker&Svea. Och alla på femtiotvåan!

Oj, hoppsan; jag glömde Göran. Mitt hjärta bultar för dig, du är så cool!

Första inlägget i bloggen. Det känns konstigt.

 Jag kanske skulle berätta om varför jag anser just min tillvaro vara så helvetisk. Jag är fullt på det klara med hur många, inte bara alla fattiga barn i Afrika, som har det värre. Men:

Jag har anorexia, går i behandling i Mora, Dalarna (klart pussetivt:)), men är nu inne i en av mina "hemmaperioder". Jag har brutit mot de flesta punkter i det avtal som jag och terapeuten upprättade och har gått ner mig ytterligare i vikt. Är nu på gränsen till att inte få gå kvar i denna frihet-under-ansvar-behandling, och istället läggas in på slutenvård.

Detta vore för mig både en lättnad och det värsta som skulle kunna hända. En lättnad för att jag inte vet hur jag annars ska orka axla ansvaret (i stort sett) själv, och börja äta. Men skulle jag läggas in förlorar jag hela möjligheten att kontrollera min tillvaro. Jag tvingas gå upp i vikt, och kan inte gå tillbaka till öppen behandling innan doktorerna och deras jävla BMI-tavlor säger att jag är frisk (SOM OM DET SPELAR NÅGON HELVETES ROLL OM MAN LIGGER EN HALV JÄVLA SIFFRA UNDER/ÖVER NORMALVIKT!)

Jag vet inte hur länge jag har ätit konstigt och haft deprimerande tankar om mig och min mat, men viktnedgången och bantningen kom i början av förra sommaren. Sedan dess har jag blivit väldigt isolerad från hela min bekantskapskrets och umgås mestadels med dem i skolan. Efter att jag hade berättat om "problemet" för de flesta av dem har det i och för sig blivit lite bättre, men det tär rätt mycket på krafterna att gå runt och låtsas vara glad och trevlig och charmig.

Det finns så mycket jag vill utsättas för, uppleva, se med egna ögon, dela med någon och undersöka närmre. Som det ser ut nu kommer jag aldrig få göra det. Här är en påbörjad lista:

Resa utomlands. Detta gjorde vi åtminstone en gång om året innan jag blev sjuk. Jag saknar solen, de snälla människorna, och att man alltid kände sig vacker.

Att det ska bli sommar. Jag går mycket i affärer och det värker lika mycket i mig varenda gång de säger att sommarkläderna och de eventuella bohemplaggen (jag letar efter en lång, vid, mörkblå, brun eller vit kjol) inte kommer förrän om flera månader.

Bli ihop med någon. Jag har nog aldrig haft ett seriöst förhållande med en kille. Inte ens ett festhångel(eftersom jag nästan aldrig går på fest.) Det vore så skönt med någon som ville vara nära en.

Återfå och utöka bekantskapskretsen, samt umgås mer med den även på fritiden. Kunna spontanringa till någon/några bara för att ha något att göra.

Få barn, och se min mamma bli en sån där "trädgårdslandsmormor". Hon behöver ABSOLUT INTE vara duktig på att baka, men jag tror att hon skulle må som en drottning i ett hus med eget trädgårdsland, eller kanske bara om hon fick ha en kolonilott.

Hm. Jag är trött i fingrarna och i huvudet. Jag hoppas att inläggen går att uppdatera. Annars får jag skriva vidare på listan i et nytt inlägg. Senare.